Att ha en kropp som ger dig ett barn

Nu har jag jobbat min sista helg på länge. Så himla skönt! Nu ser jag fram emot att vara ledig och bara göra saker som behagar mig. Och få vänta i lugn och ro på vår bebis. Vilken jäkla förmån det är att få vara hemma sen med henne så länge. Jag ska få tillbringa det första året med min bebis hemma. Så häftigt! Inget plugg, inget jobb. Bara lära känna mitt barn och bonda med henne.

Idag är det 25% kvar av graviditeten. Alltså 10 veckor. Tiden sniglar sig fram, samtidigt som jag ändå njuter av att vara gravid. Det blir ju lite vad man gör det till. Skulle jag förvänta mig att känna mig sexigare än någonsin, kunna träna lika hårt som innan och kunna bära samma kläder som förut, så skulle ju graviditeten bara vara en enda stor besvikelse.

Jag trivdes i min kropp innan, och trivs nu med. Jag har svårare att böja mig ner efter saker som hamnat på golvet, är lite otympligare och jag väger mer än innan. Kommer absolut inte i mina jeans, inte heller mina knähöga stövlar, för att vaderna också växt litegrann. Jag får trappa ner på tempot i träningen och jag går liksom inte in för att maxa och göra personbästa i benböj, typ. Jag tränar och håller igång, men blir bara tjockare och svagare. Haha. Och så måste det få vara. Man kan inte ha orimliga krav på sig som gravid. Man måste känna in och gå in i det tempo som passar en. Kroppen skapar och bygger en helt ny människa. Som man dessutom bär på inuti sin kropp. Den går på högvarv och alla system är maxade. Så vad kroppen behöver är omtanke och att man lyssnar på den. Är snäll mot den och vårdar den. Den ger dig det finaste av allt. 

Graviditeten ska ju vara tiden då man förbereder sig på att bli mamma, och mentalt fokuserar på de omställningar som sker och kommer att ske. Graviditeten är inte tiden för kroppsnojja och att vara kritisk mot sin kropp. Man får sin bebis i famnen efter 9 månader! Och allt detta har ens kropp skapat. Och så ska man gå omkring och vara missnöjd över den för att den väger mer än innan? Eller skapat bristningar på magen där ditt barn växer? Det är så skevt. Fokus har hamnat på fel saker.

Jag är så tacksam över min starka kropp. Jag har inte ont någonstans, min bebis är livlig och rör sig därinne och verkar må bra. Benen bär mig varje dag och jag kan leva nästan som vanligt trots att jag är gravid i sjunde månaden. Och för att ge tillbaka till den kropp som ger mig mitt barn, så tränar jag och optimerar dess styrka, jag äter bra och förser den med näring och jag vilar när jag känner att den behöver det. Jag är lyhörd för dess signaler. Känner jag att jag behöver vila i soffan hela kvällen och får avboka träning, kompishäng, osv. Då gör jag såklart det. Det här är inte tiden att pressa sig eller gå emot kroppens signaler. Vi är ett team och jag vill optimera min kropps chanser att klara den här graviditeten och förlossningen så smärtfritt och friktionsfritt som möjligt. Den gör sitt, jag gör mitt. 

Blir så ledsen när jag läser om andra gravida tjejer som blir helt bestörta av bristningar i huden, att rumpan börjat hänga lite, eller vad det nu kan vara. Din kropp ger dig ett nytt liv! Det största du får vara med om! Ditt barn! Zooma ut och se helheten, liksom.