Soffläge

Såhär ligger jag för det mesta nu för tiden. Direkt jag kommer hem från jobbet så kastar jag av mig kläderna, sätter på mig en av Martins slit-tshirts och lägger mig i soffan med en kudde mellan benen. Och då rör hon sig oftast också, så det är så mysigt att bara ligga och känna henne. 

Men trots lite mer tyngd och trötthet, så har jag ändå tränat på denna vecka, och orkat vara pigg och alert på jobbet! Jag känner mig ganska mycket som vanligt fortfarande. 

En kollega sa till mig häromdagen när vi pratade om att jag snart ska gå hem på ledighet, att det här blir ju mina sista månader ensam på typ 20 år. Alltså sista tiden då det bara är mig själv att ta hänsyn till. Jag kan sova när jag vill, äta vad jag vill, göra vad jag vill och när som helst. Snart kommer livet styras av en annan människa, och det kommer det ju göra för resten av livet sen. Jag kommer alltid vara mamma efter att hon kommit. Det här är liksom största förändringen i livet. Att gå från icke mamma till mamma. 

Och då slog det mig verkligen att shit, nu måste jag verkligen ta vara på den här "ensamtiden" som är kvar. Och inte minst ensam-partiden med Martin. Vi har det så himla mysigt och härligt. Ligger i soffan och maratonföljer massor av tvprogram, har sovmorgnar och ligger i sängen till tolv, tar promenader hand i hand, fikar på stan och äter goda middagar i lugn och ro. Snart blir vi tre och då kommer all fokus läggas på vår lilla tjej. Och det är klart att det ska vara så, men jag är så rädd för att vi ska glömma bort varandra också. Jag tycker vi har en jättebra bas att stå på i vår relation och just nu är det ju otänkbart att vi skulle ha det något annat än bra. Men jag vet ju att stormar kommer att komma och att det kommer bli sömnbrist, brist på tid för varandra och att det kommer bli jobbigt ibland. 

Jag försöker intala mig att de par som separerar efter att ha fått barn är de par som inte heller hade det så bra innan. Eller där de varit för olika. För olika värderingar och sätt att se på till exempel barnuppfostran. Tycker i alla fall det är fint att i min umgängeskrets så har nästan ingen skilda föräldrar. Typ alla mina närmsta vänner har gifta föräldrar, jag har det och även Martin. Då känns det som att man har bättre förutsättningar att själv kunna leva ett helt liv med någon. 

Vill ju ha många barn med Martin, och sen barnbarn. Och slutligen ska vi sitta på vår veranda som gamla och dricka lite kaffe och äta någon god kaka. Blicka ut över gräsmattan där våra barnbarn springer och leker. Jag vill bli gammal ihop med honom. Min älskade Martin.