Pappadag

Idag har vi hängt bara pappa och jag. Och så Milou förstås. Jag älskar att pappahänga. Det har vi alltid gjort, för jag har alltid varit pappas flicka och tytt mig till honom. Jag har följt med honom på det mesta. Lärt mig gilla de saker han gillar. Som att vara i skogen, eller ta en riktigt skön tupplur. Vi passar så bra ihop och är på många sätt lika varandra, då vi uppskattar lugn och ro väldigt mycket och har samma tänk om saker och ting. Jag har fått väldigt mycket av mitt beteende av pappa. Han är en slit och släng-person, som jag kallar det. Det är inte så noga med allt. Skitsamma om porslinet man äter på inte är skinande rent, skitsamma om osten är lite gammal, äsch vad gör det om det är ett hål i tröjan eller om man spiller här och var. Precis sådär är jag med. Hastig och lustig. Det går fort och jag är slarvig och det spills och går sönder, men äsch. Det är väl ingen egenskap jag egentligen älskar med mig själv eller med pappa. Men ibland är det bra också. För saker och ting går fort och det är inget töl. Man bara kör och har aldrig beslutsångest eller är omständig. 

Martin brukar titta på mig och sucka när jag exempelvis aldrig lär mig att öppna rispaketet korrekt och det ALLTID slutar med att jag bara sliter upp det i all hast och massor av ris spills ut på golvet. Alltså, jag försöker ibland att tänka mig för men oftast går det bara av farten. Det är väl en av alla egenheter som är jag. Martin får stå ut! Haha.

Vi har promenerat med Milou, filosoferat om olika saker, bakat kanongoda bullar med mandelmassa, lagat mat och sett på tv. Självklart tagit tupplurar och gått och lagt oss tidigt. Vi är båda kvällströtta, eller egentligen trötta överlag. När jag var liten sov vi alltid ihop en stund på dagarna. När vi vandrade i fjällen för några år sedan så sov vi nästan bort hela turen. Vi bara la oss under bar himmel i lingonriset och sov. 

Pappa sa idag att han önskar att han får vara med såpass länge att han kan ta med sitt kommande barnbarn på fisketurer. Det är i såna stunder man får blinka bort en tår och harkla sig lite. Att ens föräldrar inte ska finnas i ens liv för alltid är ju otänkbart, även om det mer eller mindre är ett faktum. Det är min största ångest i livet. Att jag någon gång ska förlora mina föräldrar. Eller såklart om jag tvingas vara med om att förlora Martin. 

När mina tankar vandrar åt det hållet så måste jag bara ta ett djupt andetag och styra om. För hamnar jag där så orkar jag knappt andas och existera. Det är klart pappa ska ta med min lilla flicka på fisketur. Jag ser så mycket fram emot att se deras relation utvecklas. Jag tror och hoppas att den kommer bli mycket som min och hans. 

Älskade lilla pappa. Snart är han morfar till min bebis.