Det är ju inte så himla lätt. För de allra flesta går det ju ganska smidigt och man blir gravid inom ett år efter att man börjat försöka (ett år är ändå länge)! Men många behöver ändå hjälp. Och så finns det de som trots otaliga försök med IVF osv, aldrig blir gravida. Det finns verkligen kvinnor av alla dess slag. Och i och med att vi får barn såpass sent nu för tiden, då vår mest fertila ålder är över för längesen, så tror jag att den ofrivilliga barnlösheten bara kommer öka.
Man kanske inte börjar tänka på att bilda familj förrän man är 37. Och funkar det inte inom ett år, ja då är man helt plötsligt 38. Och då har man inte jättemånga fertila år kvar att spela på. Och än färre om man dessutom vill ha fler än ett barn.
Jag tycker det är lite tråkigt att det är så. Tråkigt alltså för de kvinnor det drabbar. Kanske behöver man få veta (många vet ju faktiskt inte det) att fertiliteten minskar drastiskt efter 35. Och kanske behöver man få höra att det kan ta jättelång tid innan man blir gravid. Att det tar upp till ett år är ju normalt. Och ett år är ändå lång tid tycker jag, i alla fall när man bestämt sig och väl börjat försöka. Ett år är 12 menscyklar. 12 gånger att bli besviken. Det är mycket, men ändå vad man säger är normalt.
Tror att kvinnor behöver få veta att det kan vara svårt. Att man inte bara kan planera in en tidpunkt i livet för barn, och det bara är att skaffa dem. Jag har till och med hört dem som sagt att "vi kör i april, så får vi en bebis i januari och det är ju perfekt). Fatta besvikelsen sen om det visar sig att det dröjer ett år eller mer. Många vet ju som sagt inte om att det kan vara så svårt. Och att man exempelvis efter att ha ätit ppiller kan vänta sig en inställelsetid för kroppen på 6 månader efter att man slutat. Man behöver då kanske få veta att exempelvis en spiral är ett bättre preventivmedel i så fall, för den kan man bara plocka ut och dagen efter bli gravid. Vi behöver mer information och mindre hysch pysch och lida i det tysta.
För mig har det aldrig känts självklart att det ska vara enkelt att bara skaffa massor av barn. Jag är ju själv adopterad på grund av att min mamma inte kunde få biologiska barn. Det tog många år innan mina föräldrar tillslut blev föräldrar och jag kan nu när jag är vuxen och själv påväg att bli förälder, tänka mig in i hur det måste ha varit. Undersökningar, operationer, hormoner, IVF-försök och adoptioner som aldrig gick igenom. Det tog många många år innan de fick min storebror i famnen. Och jag förstår nu att det såklart måste ha satt spår och varit sjukt jobbigt. Jag själv hade varit så förkrossad över att inte kunna få egna barn, trots att jag är ett lyckat exempel av en adoption.
Vilken resa de fick gå igenom bara för att få barn, som vi är så många som tar för givet. Jag blev gravid väldigt lätt och det känns nästan som ett rån gentemot de som kämpar så. Jag har träffat kvinnor på jobbet som drabbats av missfall efter missfall och där strävan efter barn pågått i flera år, och så har jag gått runt med min runda mage i vädret, som jag lyckades få utan några seriösa försök överhuvudtaget. Det känns så provocerande att säga "det bara blev så, och det var inte riktigt planerat". Bara huxflux var man gravid, utan att ha ägnat någon större tid eller ansträngning till att tänka på det. Och så finns det de som inte tänker på annat och styr sina liv efter ägglossningsstickor och hormonsprutor.
Livet är orättvist. Önskar att alla kvinnor som vill ska få vara gravida någon gång i livet. Det är fantastiskt. Något man inte vill bli berövrad på, trots att det finns andra sätt att bilda familj på. Jag och Martin vill ha många barn! Och jag hoppas såklart att det ska gå lika lätt nästa gång. Jag skulle sörja otroligt mycket om vi inte lyckades få fler barn, trots att vi redan har ett påväg. En stor familj är för mig ett rikt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar