Nu är det bara två månader kvar. Om jag spontant skulle få gissa så tror jag inte att hon kommer senare än så. På något sätt känns det inte som min grej att gå över tiden två veckor. Eller så är det bara förhoppningen om att hon kommer lite tidigare som tagit över. Hehe. Man kan ju inte styra över det där överhuvudtaget, så det är bara att flyta med. Brås hon på mig så kommer hon ju tidigare. Men förhoppningsvis inte en hel månad tidigare, som jag gjorde.
Min navel har ploppat ut! Har i vanliga fall en inåtnavel, så det är lite märkligt. Den syns liksom utanpå kläderna och så nu. Tycker magen är så fin nu! Den är liksom lagom stor. Snart kommer den väl se mer eller mindre grotesk eller sprängfärdig ut. Men just nu är den fin. Rund och hård.
Hon har det trängre där inne nu. Hon sträcker på sig och liksom letar efter plats. Vissa bebisar har ju redan vänt sig ner med huvudet i vecka 32, men det tror jag inte att hon gjort. Jag tycker mig kunna urskilja ben och huvud på olika ställen för olika dagar. Hon är fortfarande mest aktiv när jag är helt tyst och är ensam. Hon rör sig ingenting när jag är aktiv eller när det är mycket prat runt omkring. Martins närvaro och röst är hon dock van vid, och när han är med kan hon sparka på. Mest sparkar hon fortfarande ner i madrassen när jag ligger på sidan. Vet inte om hon känner sig typ trängd då och försöker buffa sig till rätta. Så himla gulligt i alla fall.
Jag känner mig ganska lugn. Har inte så mycket stress i kroppen längre. Dels för att jag slutat jobba och dels för att det allra mesta är färdigt. Det är verkligen viktigt att få boa sista tiden. Göra färdigt och få känna att allt är redo för att bebisen ska komma. Jag blir orolig och stressad när jag inte har full koll och en planering för precis allt.
Jag känner mig cool-lugn inför förlossningen. Jag vet ju mer än andra förstföderskor, vad som ska hända och hur det kommer att bli. Och det är tryggt. Jag känner personalen inom förlossningsvården, jag kan lokalerna och jag känner mig trygg. Jag är extremt påläst och oroar mig absolut inte i onödan. Jag är öppen för det mesta och har ingen plan över hur förlossningen ska bli. För det blir ändå bara som det blir. Man kan inte planera en förlossning. Förlossningsbrev är bullshit och gör en bara besviken sen. Finns inte en enda barnmorska på förlossningen som uppskattar eller tycker förlossningsbrev är nåt att ha. För de vet att förlossningar är så olika och aldrig blir som man tänkt sig. Så det är ingen idé att planera eller ha förväntningar. Jag kan ju tänka att jag helst föder utan epidural, men jag vet samtidigt att det ibland är mer eller mindre nödvändigt för att man ska få vila om man haft en lång och jobbig latensfas och inte har några krafter kvar inför att krysta.
Jag är öppen för allt! Bara jag och hon kommer ut från förlossningen välbehållna och friska så är jag nöjd.
Jag mår fortfarande jättebra. Tränar på och lever för det mesta som vanligt. Jag bara väntar på foglossning, halsbränna, bristningar, dålig sömn, svullna ben, osv. Jag förstår ju att något jobbigt borde komma snart. Men tills dess försöker jag bara njuta. Det är lite mindre plats för mat i magen nu, så jag får äta lite mindre portioner. Och ibland är det lite svårare att andas ordentligt när jag ätit, för att det blir så trångt. Så mitt största problem just nu är att inte äta för stora portioner. Hehe. I-landsproblem deluxe.
Jag vet inte hur det går med viktuppgången. Jag väger mig ju bara hos barnmorskan och dit ska jag imorgon. Skulle tro att jag håller mig någorlunda konstant nu, eftersom jag fortfarande tränar såpass mycket. Samtidigt växer hon där inne för fullt och väger snart 2 kilo! Så det är klart det borde synas på vågen. Skitsamma. Min vikt är mitt minsta bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar