Oron

Dagarna går ganska fort nu, trots att jag är ledig hela tiden. Det är snart december och det känns helt sjukt, då vi vetat om den här graviditeten i snart sju månader och fantiserat om just december och slutligen januari. 

Jag gjorde scones till frukost idag, och ligger nu och vilar i soffan. Tycker inte att jag är tröttare egentligen än mitt vanliga jag. Jag behöver inte sova på dagen eller vila särskilt mycket. Men vissa dagar är jag lite segare och särskilt efter att jag ätit.

Igår var det andra tillfället på föräldrautbildningen och vi pratade mycket om förlossningen och om rädslor. Jag är ju som jag sagt innan ganska lugn och känner mig trygg inför förlossningen. Men ju längre tid det går, desto mer rädd och orolig märker jag att jag blir. Jag vet att risken för intrauterin fosterdöd är väldigt liten, men samtidigt har jag träffat kvinnor som varit med om det och nu kan jag verkligen känna hur nära det känns och hur mycket det berör. Jag går inte omkring som på nålar, men blir ändå orolig om hon inte rört på sig lika mycket en dag eller om det går länge mellan att jag känner henne. Hon är ju inte världens livligaste bebis därinne, och förut har det inte oroat mig, men nu är det lite obehagligt ibland.

Jag har hört mycket skräckhistorier på jobbet och börjar nu tänka mer och mer på dem, tyvärr. Det känns som att historier om kvinnor som förlorat sina bebisar i magen bara flockas kring mig. Och det är svårt att hantera ibland. Jag vet att man inte kan påverka någonting, samtidigt som jag vet att bra övervakning och extrakontroller med ultraljud osv, kan ge en hint om att något hemskt håller på att ske. Men finns det ingen indikation, så gör man ju inga extrakontroller. Och det är klart att det måste vara så, men helst vill man ju kolla flödet i navelsträngen, ctg, osv varje dag.

Hur som helst så går det ju bra för de allra flesta. Man kan inte styra utgången, tyvärr. Men det är svårt att inte tänka på något så stort när det är ens största rädsla i världen. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att förlora henne nu. Skulle man någonsin våga bli gravid igen? Skulle man vilja det? Det är så många tankar. Men det känns ändå skönt att dela dem med andra i samma sits, exempelvis på föräldrautbildningen. Nu ska vi inte träffas förrän alla bebisar är födda. Hoppas innerligt att det går bra för alla och att vi får friska välbehållna bebisar!