Boa

Boandet är igång! Och det går tyvärr snabbare än jag tänkt mig. Har redan rensat ut alla garderober och ska skänka bort fyra ikeakassar med kläder, sängkläder och handdukar. En del går till flyktingarna, som jag ska lämna in på Stadshuset idag och en del går till Myrorna och Röda korset.

Sen har jag börjat tvätta alla bebiskläder. Jag tvättar i sensitive parfymfritt och utan sköljmedel. Ärligt talat tycker jag att det är lite överdrivet, men jag gör som alla säger att man ska göra. Hehe. Jag tror nog mer på att det är bättre att utsätta henne för lite skit och kemikalier, så att hon förhoppningsvis tål mer sen och slipper bli en allergisk unge. Jag är uppväxt i ett slit och släng-hem, som jag kallar det. Det är liksom inte så noga, och skitsamma om det är lite smutsigt och hit och dit. Och det där har jag absolut tagit med mig och kommer säkert tillämpa på vårt barn. 

Hur som helst. Det är mycket att tvätta! Herregud. Sängkläder, handdukar, bäddningen i vagnen, filtar, osv. Lilla älsklingen kommer inte att frysa. 

Nu är bara storstädning och bakning kvar på min att göra-lista. Och det är två månader kvar till beräknad förlossning. Haha. Ska väl julpynta lite och så också. Kanske laga lite mat att frysa ner. Men jag gillar knappt att äta sånt som varit nerfryst, så jag vet inte. Kanske bryr man sig inte när man väl sitter där och ammar hela tiden och inte har tid till matlagning. Samtidigt kommer vi vara två, så Martin borde ju ha tid att laga mat. Att baka massor och frysa ner känns ju dock bra. Bara ta upp gott fika ur frysen när det kommer besök! 

Och på tal om besök. Jag har hört så mycket om att man inte vill ha besök den allra första tiden. Att man bara vill skapa sin egen lilla vardag först och hämta igen sig innan folk kommer springande. Men jag kan inte tänka mig att jag kommer känna så! Inte med närmsta familjen och kompisarna. Det är klart att mer avlägsna bekanta kan vänta, för dem är man ju inte helt bekväm med. Men Martins familj, min familj och mina nära vänner, jag kan inte tänka mig att jag skulle tycka det var jobbigt om de kom. Det vore nog snarare skönt. Jag kan ju vara mig själv med dem och då är det ju skitsamma. Sen om de också kan hjälpa till med en del saker är ju toppen. Passa lillan när jag tar en dusch eller koka makaroner, typ. Tror sånt kommer vara guld värt och jag hoppas att jag får ha familj och vänner nära från början. 

Sen är det såklart huvudsakligen min och Martins första tid med vårt barn. Och den måste få vara orörd och få utvecklas fritt. Men jag är inte orolig. Det är ju vi som kommer vara med henne alla dygnets timmar. Och det är ju vi som är hennes allra närmsta.