Jag har inte så mycket att göra på dagarna längre. Det är sovmorgon, frukost, gymmet, dusch, laga mat och soffan resten av kvällen. Kanske något ärende av något slag. Handla mat kan vara dagens stora händelse till exempel. Gud, jag förstår arbetslösa människor som blir galna. Jag saknar jobbet och meningsfullheten i det. Det här är ju givetvis bara en kort mellanperiod, där jag går och väntar på att föda barn. Så det är ingen större fara med mig. Jag har dessutom ett fantastiskt jobb att gå tillbaka till sen när helst jag känner för det. Men nu är det lite drygt alltså. Jag har haft så bra tålamod ända tills det blev 2016. Men när det nya året kom så bara kändes det som att NU kan hon komma. Jag har inte heller så mycket att pyssla med nu efter att julen är över. Inget mer bakande. Inget pyntande. Inget fix. Det är ganska skönt, det måste jag dock erkänna. Jag kan bara luta mig tillbaka nu och vänta. Blöjförrådet är påfyllt, väskorna packade och praktiska saker kring själva förlossningen och tiden efteråt känns liksom klara. Det ska ringas till försäkringskassan, lönekontoret på mitt jobb, osv när hon är född. Men det har jag en fin kom-ihåg-lista på så att jag inte ska glömma mitt i bebisbubblan.
Att laga matlådor och packa kylen full, det orkar jag bara inte med. Hon kan ju komma vilken dag som helst inom fyra veckor, och det är ju omöjligt att tajma handlande av mat med det. Livet kan väl inte vara helt och hållet på paus när vi kommer hem från förlossningen? Vi bor några hundra meter bort från mataffären. Jag tror faktiskt Martin klarar av att handla trots att han nyss blivit pappa. Likaså tror jag att vi båda är kapabla till att laga lite lättare mat, trots bebis på armen. Annars finns det ju take away och snälla vänner som kan rycka in.
"Matsäck" till förlossningen har jag heller inte engagerat mig i. Jag har köpt en påse med nötter och torkad frukt och några choklad- och nöt-bars. Det finns ju mat på sjukhuset. Och man får ta situationen som den kommer. Vi hinner säkert svänga in nånstans och köpa något om vi är sugna, innan vi åker in till förlossningen. Och gör vi inte det, ja då är det förmodligen en såpass intensiv förlossning att vi inte hinner tänka på att äta.
Jag känner mig så lugn. Tar emot den här förlossningen med vidöppna armar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar