Krämpor

Jag har haft en lyckosam graviditet. Det kan jag i alla fall tycka nu. Jag mådde illa från vecka 6-7 till vecka 22 ungefär. Det blev dock lite bättre efter vecka 15 kanske. Och efter vecka 18 var det ändå nästan bra. Jag kräktes dock sista gången i vecka 22. Sen försvann illamåendet ganska plötsligt. Känsligheten för lukter har dock bestått. Det har blivit lite bättre, men jag måste fortfarande använda parfymfritt tvättmedel, deo som inte luktar något, jag håller andan vid postrummet där vi hämtar vår post, osv. Vi har dricksglas som jag köpte när jag var som mest illamående, och som jag drack ur och sen spydde. De glasen kan jag inte dricka ur sedan dess.

Det var absolut besvärligt och skitjobbigt. Veckorna gick så sjukt sakta. Kan knappt tro att det är sant att de passerat. För där och då kändes det som en fruktansvärd evighet. Jag jobbade heltid och smååt på jobbet hela tiden för att försöka hålla det i schack. Försökte sysselsätta mig hela tiden och spä på stressen, så att jag inte skulle kunna sätta mig ner och känna efter. Samtidigt är man ju ganska trött i början av graviditeten, så jag var såklart helt slut när jag kom hem från jobbet. Det var tufft som fan. Särskilt de dagar då jag jobbade till 22, och började 07 dagen efter. Illamående konstant. Kunde gå upp 06, äta frukost, kräkas upp allt, kasta mig iväg på cykeln till jobbet och sen tampas hela dagen med matintag/illamående. Tom mage gör en ju ännu mer illamående, men man orkar ju heller inte äta när man mår illa. Ett jäkla dilemma alltså. Jag fick berätta för mina kollegor tidigt att jag var gravid, vissa redan i vecka 9. För jag kände att de måste få veta varför jag betedde mig märkligt och inte var som jag brukade. Jag jobbar ju inom kvinnosjukvården där graviditet är något vi möter varje dag, så det var bara skönt att berätta. Alla förstod ju verkligen och hade överseende med mig. Trots allt så jobbade jag ändå på bra och orkade jobba 100% under hela min period som illamående. Tror dock mycket att det var räddningen också. Jag mådde som sämst när jag var hemma. Jag klarade liksom inte av dofterna som vi har hemma. Tvättmedlet, kylskåpet, osv. Allt blev motbjudande. Soffan ville jag inte ligga i, för att känslan när jag låg där var att jag alltid mår illa när jag är där. Man får så otroligt konstiga saker för sig. Hemmet var min värsta plats under de här månaderna.

Jag fick Lergigan Comp utskrivet runt vecka 10. Jag vet ärligt talat inte om det hjälpte, jag mådde ju superilla trots maxdos. Men jag kanske hade mått ännu sämre utan, så jag vet inte. 

Förutom illamåendet hade jag väldiga problem med min hy under ganska lång period. Jag blev supertorr i ansiktet, fick eksem på händer och armar, blev rödflammig och svullen. Jag hade ju eksem och sånt när jag var yngre och använder fortfarande starkare kortisonsalvor osv. Under graviditeten har jag ju dock undvikit stark kortision, och min hy gick bananas. Fyfasen vad det är jobbigt när huden strejkar. Man mår så dåligt! Jag tvättar och spritar ju mina händer säkert 30 gånger varje dag på jobbet, så det spädde ju bara på mina eksem på händerna. Jag blev mycket mer allergikänslig också. Är ju allergisk mot pollen i vanliga fall, men i somras fick jag för första gången riktiga besvär. Svullnade upp i ansiktet och speciellt runt ögonen. Det var hemskt! Man mår verkligen inte bra när huden inte är okej.

Fick tillslut nog och diskuterade med en kollega som är förlossningsläkare, och som tyckte jag kunde köra en liten kur med stark kortisonsalva. Bara man använde det kort tid och på mindre områden så var det ingen fara. Så jag började med det och efter typ en vecka var allt borta. Sen dess har det hållit sig borta, förutom några mindre utbrott som jag bekämpat med lite kortison.

När både illamåendet och hudproblemen försvann så har graviditeten verkligen varit fantastisk. Jag har inte haft några fler krämpor. Jag fick min revansch, efter en jobbig start. Och det är jag extremt tacksam för. Jag vet ju att det finns de som mår sådär fruktansvärt illa i 40 veckor. Man glömmer ju fort också. Jag ser tillbaka på min graviditet som underbar på många sätt och vis, och har nästan glömt hur det var första halvan av tiden. Kommer förmodligen förbanna mig själv när jag blir gravid nästa gång, och påminns om hur det var. Dock är det ju skönt att veta att det gick över. Hade jag vetat att andra halvan av graviditeten skulle bli så bra, så hade det nog varit lättare att hålla ut i början. 

Nu önskar jag mig en komplikationsfri förlossning också, så är den här graviditeten komplett. Nästa graviditet dröjer det några år till om vi får önska fritt!