Vilken enorm hopplöshet jag känner. Igår morse åkte vi in till förlossningen efter en hel natt och kväll med regelbundna starka värkar. Jag kopplades upp på ctg-kurva över bebisens hjärtljud och efter att ha fått kört om den några gånger så blev den tillslut "godkänd". Hon mår bra där inne och det är ju toppen! Värkarna avtog dock direkt vi kom in till förlossningen. Banrmorskan såg hur trött jag var efter en totalt sömnlös natt, så efter att ha försökt med Citodon, så fick jag en morfininjektion för att kunna slappna av och sova. Innan dess undersöktes jag och livmodertappen var nästan helt utplånad och bakåtriktad. Öppen 1 cm.
Vid 11-tiden somnade jag äntligen och sov lite halvt i några få timmar. Vaknade ju fortfarande av de värkar som kom, även om de inte var många.
Vid fyra-tiden kördes en ctg-kurva igen och gullisen därinne mådde bra! Mina värkar hade i princip avtagit nästan helt, så man började diskutera igångsättning redan samma kväll eller nästa morgon.
Mina underbara vänner Sofia och Lina kom med ett stort lass med mat som de köpt till oss för att vi skulle orka med. Burgare från Street friends som smakade gudomligt efter en hel dag utan någon mat alls. Sen hade de bunkrat upp med massor av energidryck, frukt, nötter, bars, godis, med mera. Så tacksam! Världens bästa vänner. Verkligen.
Det bestämdes sen att vi skulle få sova på patienthotellet under natten för att få vila ordentligt inför igångsättning morgonen efter. Det får inte gå längre än tre dygn innan man inducerar en förlossning efter vattengång, pga infektionsrisken. Var absolut inte pigg på igångsättning, så hoppades verkligen på att värkarna skulle starta spontant igen under kvällen.
Och det gjorde de! Med besked. Först åtta minuter mellan, sen 4-5 minuter. Jag kände mig superpeppad och gick omkring på hotellrummet för att stimulera värkarna att fortsätta komma. Tillslut gjorde det dock för ont för att sitta där och rulla tummarna. Värkarna var verkligen i full kraft nu. Fick en värk på vägen till patienthotellet och sen 3-4 värkar på mycket kort tid inne på undersökningrummet. Man körde ctg-kurva som var godkänd och undersökte mig sedan. Och då bara kände jag att "nej, jag orkar inte mer". Jag hade inte öppnat mig något mer. Det enda som hänt var att tappen nu var mer eller mindre helt utplånad, bara yttepytte kvar på den. Klockan var här cirka 01:30. Hade haft regelbundna värkar sedan 20.00.
Luften gick helt ur mig. Hade kämpat som fasen men värkarna gjorde uppenbarligen knappt någon nytta. Det bestämdes att man skulle ge mig en morfininjektion igen för att jag förhoppningsvis skulle kunna få sova lite inför tuff dag morgonen därpå med igångsättning.
Det var proppfullt på hela förlossningen, men de lyckades skrapa fram ett övernattningsrum åt mig. Dock fick Martin inte plats, så han fick gå tillbaka till patienthotellet för att sova. Låter kanske inte märkvärdigt, men oj så jobbigt att "lämna" varandra i den situationen. Jag fick morfinsprutan, blev lite omtöcknad av den och slumrade till lite. Vaknade dock vid varje värk, som nu kom kanske var tionde eller var femtonde minut. Var helt groggy hela natten och visste varken ut eller in. Värmkuddarna var guld värt! Så bra smärtlindring. Sen så gjorde såklart morfinet sitt, så värkarna var ändå hanterbar. Gick ju dock inte sova med dem.
Nu är klockan halv sju på morgonen och jag har kanske lyckats skrapa ihop tre timmars sammanhängande sömn på två dygn. Känner mig helt dränerad både fysiskt och psykiskt. Jag har ju varit extremt öppen inför förlossningen och har flytit med och försökt ta det som det kommer. Känner dock att det börjar brista för mig nu. Ska sättas igång idag efter två dygn av extremt lite sömn. Hur ska jag orka? Och psykiskt är det så fruktansvärt att veta att de värkar jag haft knappt gjort någon nytta alls. Och de har gjort superont! Hur ska jag klara resten av värkarbetet?
Det känns i nuläget som att de kommer sätta igång mig, inget större händer och det tillslut slutar med snitt imorgon efter ännu en sömnlös natt. Mardrömsscenariot. Eller såklart är ju mardrömmen att något går snett med vår lilla tjej. Känns så riskfyllt att gå omkring med henne i magen när vattnet gick i måndags och hon hela tiden utsätts för värkar men vi inte kommer framåt något i förlossningsarbetet. Hur mycket orkar hon? En del av mig önskar bara att de plockar ut henne med snitt NU. Så vet jag att hon är okej, och så är det över. Men en annan del av mig vill ju absolut inte snittas. Det är ju en vaginal förlossning jag vet är mest skonsam och vill gå igenom.
Just nu kommer värkarna lite oregelbundet. Men ungefär 10 minuter emellan. De är dock hanterbara genom andning och värmekudde. Är så jäkla sliten, och den här dagen har knappt börjat. Håller tummarna för att jag får träffa bra personal idag som jag kan resonera med.
Nu ska jag ringa och väcka min älskling på patienthotellet. Har saknat honom så mycket inatt! Man blir så otroligt sårbar och skör i den här sitsen. Har lust att bara kasta in handduken och lägga mig i hans famn och gråta.
Men nu ska vår älskling ut. Efter månader av längtan så är vi ju äntligen så nära nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar