Personalen för dagen kom in och hälsade och jag blev så glad när det var Linn som kom in! Hon och jag började på avdelning 14 samma dag förra året, hon som barnmorska på bb dock. Jag gillar henne så mycket, så det kändes tryggt. Hon hade dessutom med sig en mer rutinerad barnmorska eftersom hon precis börjat jobba på förlossningen. Jenny hette hon och henne träffade vi dagen innan och trivdes också superbra med. Hade verkligen inte kunnat bli bättre!
Läkaren kom sedan in på morgonrond och hon såg att värkarna nu var mer intensiva. Hon undersökte mig och jag var nu öppen 2 cm och tappen var helt utplånad och mogen. Det hade faktiskt hänt nåt! Man bestämde ändå att man skulle ge mig värkstimulerande dropp för att inte riskera att allt avstannade som det gjort dagen innan.
Vi flyttade till ett riktigt förlossningsrum (rum 8!) och jag la mig ner på sängen för att få en infart och det värkstimulerande droppet. Var här helt inställd på att det skulle ta lång tid och att jag skulle föda typ under natten. Klockan var här ungefär 10.00. Jag fick också antibiotika för att Signe skulle hinna få det via moderkakan innan hon kom ut. Minst fyra timmar innan hon föddes skulle jag ha det, pga den tidiga vattenavgången. Ingen trodde dock att hon skulle komma mindre än fyra timmar därefter... Så därför var man lite seg med att ge det.
Jag hade tänkt att jag skulle upp och duscha, borsta tänderna, gå med gåbord, sitta på pilatesboll, äta, mm. Men jag kom aldrig upp ur sängen efter att ha lagt mig ner där. Värkarna blev superintensiva direkt. Jag provade lustgasen och tyckte den fungerade bra. Fick dock väldigt lite paus mellan värkarna nu. Man undersökte mig och jag var nu 3 cm öppen. Bebisen verkade lite slö därinne så man bestämde att man skulle ta ett prov från hennes huvud för att se hur hon mådde.
Doktorn kom in och de började greja med sina instrument. Här började värkarna ta i ännu mer. Lustgasen började kännas otillräcklig. Martin satt och höll mig i handen. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur han seglar ihop på golvet bredvid. Alla rusar dit, plus att man ringer på förstärkning. Han svimmar och allt blir lite dramatiskt. Jag hinner tänka "shit tänk om något allvarligt hände". Men de lugnade mig och sa att han bara svimmat. Det rullades in en säng och han blev liggandes bredvid mig med dropp. Haha.
De tar provet från Signes huvud och hon mår bra! Här går sen allt så himla fort. Jag var öppen 3 cm och de höjde det värkstimulerande droppet. Allt var sen en enda stor värk. Linn sa att jag kunde börja tänka på epidural om jag ville ha det. Man trodde ju det fanns gott om tid kvar. En epidural hjälper endast under öppningsskedet, och jag var ju öppen 3 cm bara, så det vore ju en god idé. Jag avböjde till en början men skrek sen efter den.
Narkosläkaren kom jättesnabbt och jag var så jäkla tacksam när jag såg honom. Längtade efter lite paus. Han la epiduralen (det kändes knappt) och jag låg och väntade på befrielsen. Den kom dock aldrig. Jag skrek att "det hjälper ju inte". Och de lugnade och sa att det kommer snart. Men jag blev inte hjälpt ett dugg. Det tryckte istället på nedåt.
Linn undersökte mig och jag såg att hon blev konfunderad och osäker. Hon bad Jenny känna efter också. De konstaterade då att jag var öppen 10 cm och det var dags att krysta. Jag blev lite förvånad men lättad på samma gång. Alla stod helt häpna och undrade vad som nyss hänt. Från 3 cm till 10 cm på en halvtimme!
Jag ställde mig på alla fyra och här tog man även ännu ett prov från Signes huvud, samt satte en skalpelektrod för att man tappat kontakten med ctg:n. Jag började krysta och fick till det ganska snabbt. Hade dock svårt att få kraft till en början.
Krystvärkarna var verkligen något helt annat än innan. Det kom som en urkraft inifrån en som man inte kunde stå emot. Det var helt fruktansvärt. Vissa tycker ju att krystvärkarna är bättre för att man då kan "hjälpa till". Men jag tyckte det var mycket värre. Så sjukt obehagligt och smärtsamt. Behöll dock kontrollen och försökte andas lustgas emellan värkarna.
Jag la mig sen på rygg och krystade därifrån istället. Där blev det mer intensivt igen. Jag krystade allt vad jag orkade och bara skrek och flåsade om vartannat. Tror att jag allt som allt krystade i ungefär en halvtimme. Sista två krystvärkarna är som ett töcken. Jag höll på att tappa kontrollen och jag minns att jag tänkte "nu släpper jag taget bara så dör jag istället". Då hör jag Linn säga "tappa inte kontrollen nu Johanna". Så jag andades mig tillbaka på något sätt. Det var dock det mest fruktansvärda jag varit med om. Trodde verkligen att nu dör jag. Det var en helt sjuk smärta.
Men tillslut kom hon. På en värk kom både huvud och kroppen på en gång. Och från den sjukaste smärtan och känslan av att jag dör, så bara släppte allt och mitt barn kom upp på bröstet. Jag blev helt plötsligt alldeles klar i huvudet och kom tillbaka till verkligheten. Tårarna kom och lättnaden var oerhört stor. Hon skrek och tittade på mig med sina mörka ögon. Alldeles varm var hon mot mitt bröst.
Martin kom upp ur sin säng och vi beundrade henne tillsammans. Där låg vi sen i säkert en timme medan de gjorde färdigt där nere. Moderkakan var lite envis och ville inte släppa först. Så de klämde och drog. Tillslut kom den dock och det gjorde ont, men absolut inte så ont. Den är ju som en formbar klump som liksom glider ut i jämförelse med en bebis. Man sydde något enstaka stygn. Och den timmen som de höll på där nere var nog den enda gången i livet man ligger i gynläge med en stark lampa riktad direkt mot underlivet och är helt bekväm! Haha. Signe var ju här och allt annat blev obetydligt.
Tillslut blev vi lämnade ifred och vi låg bara och tittade på henne. Hon tog bröstet ganska direkt och låg sen och tittade på oss med sina mörka ögon.
Timmarna gick och det var dags för mig att kissa och duscha. Kände mig jättepigg på benen och det gjorde förvånandsvärt inte alls ont att kissa. Man vägde och mätte Signe, vi fick fika och sen låg vi mest och väntade på att få åka upp till bb. Det hann aldrig gå 4 timmar efter att antibiotikat gått in, så Signe hann aldrig få det via moderkakan. Därför blev det bb i fler dygn än tänkt. De tog tempen på Signe morgon och kväll. Annars var dygnen på bb bara "som vanligt".
Jag tycker förlossningen blev fantastiskt bra tillslut. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle gå så fort. Klockan 10 hängde de droppet och 13:17 var hon ute. Jag fick en epidural som jag inte blev hjälpt av alls pga att det gick så chockerande fort. Efter en så trög start på förlossningen med värkar hit och dit som avtog, så var det skönt med ett så snabbt slut. Hade nog inte haft krafterna annars, även om det där och då kommer krafter man inte trodde man hade.
Vi var så himla nöjda med personalen och jag blir alldeles rörd när jag tänker på Linn. Hon var helt fantastisk och jag är så tacksam. Kände mig trygg hela vägen. Hon kommer alltid ha en speciell plats hos oss. Både jag och Martin är så nöjda.
Måste bara tillägga att alla mindre moment som man innan är orolig för, de spelar ingen roll när man väl ligger där. Smärtan man går igenom är allt man kan hantera, så allt annat som händer bryr man sig inte om. Man tappade mig exempelvis på urin under förlossningen och det kändes verkligen inte, för allt annat gjorde så ont istället. Epiduralen kändes inte heller att få. Man bryr sig inte ett dugg när de syr eller undersöker en. Allt blir små bagateller när man har så fruktansvärt ont i övrigt. All tankeverksamhet går åt till att ta sig igenom smärtan. Man går verkligen in i sig själv!
När jag ser tillbaka på det nu några dagar efteråt så känner jag mig verkligen så nöjd och tacksam. Det blir ju aldrig som man tänkt och jag hade inte ens tänkt på tidig vattenavgång och att det skulle kunna ske. Men jag hade heller inte tänkt så mycket alls och hade försökt hålla nere förväntningarna. För en förlossning blir verkligen aldrig som man tänkt. Det är bättre att bara flyta med, vara öppen för allt.
Det blev en lång vecka för oss med vattnet som gick i måndags och först i lördags kom vi hem. På bb blev vi väl omhändertagna av mina underbara kollegor! Och jag är så tacksam över vilken otrolig sjukvård vi har i Sverige och över att det dessutom är mina arbetskamrater.
Idag är Signe 4 dygn gammal och inatt har hon sovit med tre timmars-intervaller. Där emellan har hon ätit. Hon ammar mycket längre tid nu och blir mer nöjd. Mjölken har väl runnit till lite men inte helt.
Det blir nog ett bad idag, då hon luktar lite mjölkspya nu. Hehe. Och så en tur med barnvagnen förstås. Älskar tillvaron just nu. Signe är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar