Hemma!

Vi är hemma! Alla kontroller såg bra ut igår och vi längtade så sjukt mycket hem. Signe sov sig igenom första bilturen och det var underbart att äntligen få komma hem med henne. Babynestet blev snabbt en favorit, så det har hon varit i mellan alla matpauser sen vi kom hem. 

Mjölken har inte runnit till ännu så vi hade ett krångligt föregående dygn. Jag ammade henne men hon blev aldrig nöjd eftersom det kom så lite. Så hon gallskrek i timmar. Tillslut föreslog barnmorskan att vi ger lite ersättning för att bryta den onda cirkeln och så fort hon fick in första dropparna i sin mun så tystnade hon och blev alldeles lugn. Vilken lättnad! Både jag och Marin höll på att få panik. Det var hemskt att se henne så upprörd och inte kunna ge henne tillräckligt med mat.

Sedan dess har vi först ammat och sen gett ersättning efteråt. Hon blir liksom inte nöjd annars. Men jag vill ändå att hon suger så mycket det går så att mjölken kommer någon gång. Hoppas då att vi bara kan amma helt och hållet. Det är en hungrig tjej vi har fått och inatt har hon ätit varannan timme och sovit där emellan.

Vilken stor stund det var igår när vi fick gå och lägga oss med henne. Vi la henne i babynestet mellan oss och bara låg och tittade på henne. Där har vi legat så många kvällar och pratat och fantiserat om henne. Martin har pratat med magen och hon har buffat på honom. Nu låg hon äntligen bredvid oss! Kändes så stort. Världens underbaraste bebis har vi fått. Vi är redan helt förtrollade av henne. Jag tänker ibland att det nog bara är jag som kan älska henne så mycket som jag gör. Men så tittar jag på Martin och hur han ligger och beundrar henne och förstår att han älskar henne precis lika mycket. 

Den här stunden i livet. Egentligen så oglamourös och sjabbig. Mjölkspyor överallt, ingen tid eller ork för att göra sig fin, total sömnbrist och bajsblöjor i mängder. Men så mycket kärlek! Det är ändå bästa tiden i livet. Man är så trött men man känner det liksom inte. Vill bara ligga och titta på henne. Måste liksom "skärpa mig" för att orka somna ifrån henne, trots att jag sovit extremt lite senaste veckan. 

Vi tror knappt det är sant. Är hon vår? Ska hon stanna hos oss? Så otroligt lyckliga är vi. Martin är redan världens bästa pappa, förstås. Jag älskar honom så det är inte klokt. Nu är vi föräldrar!