Mamman

Jag har så svårt att identifiera mig som någon med barnvagn. En mamma. En kollega sa till mig på bb "den här förlossningen var den som gjorde dig till mamma". Och jag bara stod och gapade. Är jag en mamma nu?

Igår satt vi och åt tacos vid matbordet som så många andra fredagar. Signe låg i babynestet i soffan och sov. Det hade kunnat vara vilken fredag som helst, men nu är vi föräldrar. Spontaniteten i livet försvinner för en stund. Jag förstår inte hur vi någonsin ska kunna passa en tid igen. Hur gör man? Signe styr ju helt och hållet och är hon hungrig så är hon. Då kan man ju inte dra ut henne någonstans. Man får förmodligen lite kläm på det där senare, men just nu försöker vi hålla oss borta bestämda tider! 

Hur det än är så är vi i alla fall överens om att vi inte skulle vilja vara någon annan stans i livet än just här och just nu. Det känns självklart att just Signe kom till oss. För ett år sedan var det väldigt långt borta och inte alls påtänkt. Nu är hon här. Och hon är ljuvlig. 

Jag vill alltid minnas det ögonblick hon föddes och kom upp på mitt bröst. Hur hon tittade på mig med sina mörka ögon. Något skeptisk, men ändå med en självklar blick. Där är ju du, mamma. 

Hur hon doftar i nacken. Hur små hennes fötter är och hur otroligt söt hon är när hon sover. Hur hon tittar på oss storögt och hur tiden flyger iväg när man tittar på henne.

Så liten men så himla älskad! Jag kommer alltid vara hennes mamma och göra allt för att hon ska må bra.