Idag är det ett år sedan jag tog examen. Jag kan inte säga att jag väntandes på min bebis, saknar jobbet särskilt mycket. Direkt man blir ledig så distanserar man sig så mycket till det. Det går inte att vara i jobbet när man är ledig. Då blir det för mycket. Just nu känns det otänkbart att gå upp klockan sex för att knata iväg och byta om till jobbkläder. Men när jag väl gör det så gillar jag det ju. Mitt jobb är otroligt intressant, givande, tärande och viktigt. Jag tycker om att varje dag känna att jag gör skillnad. Att jag genom mitt yrke kan betyda något för någon. Jag har lärt mig så enormt mycket under året som gått. Jag har sett så många patienter och så många öden komma och gå genom dörrarna till vår avdelning. Jag har sett så många liv tas. Men också så många nya liv födas. Liv. Död. Liv. Det är vad det är på mitt jobb. Och allting däremellan. Man får se nyanser av hela liv. Nyfödda bebisar, bebisar som inte ens är födda ännu, tonåringar, unga vuxna, nyblivna föräldrar, medelålders, äldre kvinnor, osv. Man följer deras resa en kort period i deras liv. Så kort att den egentligen inte borde betyda så mycket, men i så utsatta ögonblick kan man verkligen göra avtryck ändå. Är man den som håller handen sista minuterna innan någon dör, då är ju de minuterna mer betydelsefulla än några minuter man spenderar med någon på samma buss eller i Ica-kön. Helt plötsligt blir man en del av deras liv. Samma sak för de patienter som ligger inne en längre tid. Vi blir deras familj tillslut. Och det är alltid smärtsamt att säga farväl. Det är alltid med värdighet och enormt respekt som vi hanterar deras kroppar när de dött. Alltid varsamt och alltid med kärlek. Vi är ofta sista anhalten i livet, innan de möter döden. Och det betyder naturligtvis något. Det vi gör blir så otroligt viktigt.
Jag har valt världens bästa yrke, helt klart. Nu är ju barnmorska nästa anhalt, och jag är övertygad om att det kommer vara ännu roligare. Lite mer liv, lite mindre död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar