Tjejer som jag följt på Instagram med ungefär samma due date som jag har börjat ploppa ur sig sina bebisar nu. Det känns overkligt, men framför allt så himla nära. Jag kan faktiskt känna ett litet sting av avund. Jag vill ju också komma ut på andra sidan någon gång. Få min flicka i famnen, välbehållen.
Jag läser alla förlossningsberättelser jag kommer över. Är så otroligt nyfiken på hur just min förlossning kommer att gå. Hur är jag när jag föder barn? Och hur kommer Martin reagera? För mig känns det tryggt bara han är med mig, jag vet inte om jag vill att han ska göra så mycket under förlossningen. Kanske ha koll på värkarna eller lustgasmasken. Annars hoppas jag ju att jag kan vara alert själv och tala upp för mig själv. Blir det snitt så vill jag såklart att Martin får ta emot vår lilla bebis tills jag är ihopsydd och klar.
Jag skulle aldrig klara av en sån här grej utan någon att luta mig mot. Ensamstående mammor - hur klarar de allt? Jag har ju haft en bra graviditet och psykiskt har jag mått väldigt bra. Jag har inte haft besvär med humörsvängningar eller så, jag har verkligen varit som vanligt. Men oj vad beroende jag är av Martin ändå. Jag känner mig verkligen halv när jag är ifrån honom. Även om jag inte behövt särskilt mycket rent känslomässigt stöd under graviditeten, så är det så viktigt för mig att få dela allt med någon. Och få krypa upp i hans famn i slutet av dagen. Sen så vill man ju dela glädjen! När Martin får känna henne sparka så blir det ju dubbel glädje förstås. Och all förväntan som vi har tillsammans, den är ju så härlig. Vi fantiserar hela tiden om hur det ska bli när hon kommer.
Nu är det ju dock sista dagarna vi har som bara vi två. Vi ska såklart försöka ta vara på dem, även om allt känns som en lång väntan. Det blir sena kvällar, långa middagar och sovmorgnar. Fika på stan. Jag tänker hänga på gymmet in i det sista. Få tiden att gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar