Det är verkligen nedräkning som pågår nu. Och varenda sammandragning är spännande. Då kan jag känna efter om det inte känns lite mer som en riktig värk ändå. Ibland molar det lite i magen och i ländryggen, men inte mer än så. Det är envisa förvärkar som spökar. Och det vore väl för bra för att vara sant om hon ville komma två veckor för tidigt bara för att behaga sina föräldrar.
Skulle inte slemproppen kunna gå i alla fall? Eller ännu bättre - vattnet! Då vet man ju att det blir förlossning inom två dygn i alla fall.
Äh, jag ska inte tjata. Jag ska ju njuta sista tiden jag har som icke förälder. Om en månad är hon garanterat född. Det känns ändå tryggt, att det finns en maxtid.
Idag ska jag åka hem till Karlstad igen. Det är sista gången jag är hemma hos mamma och pappa innan förlossningen. Nu vågar jag liksom inte åka nånstans längre. Vill vara nära sjukhuset nu. Så nästa gång jag är här är jag någons mamma. Då är vi tre generationer i det här huset. Galet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar