Det är ju på många sätt bra att en graviditet är så lång som nio månader. För då hinner man fixa och ordna allt det som inte kändes klart från början. Man kanske bor för litet, ja då hinner man flytta. Man kanske pluggar fortfarande, då hinner man i alla fall avsluta terminen man håller på med. Man hinner byta jobb, starta ett sparkonto, köpa en bil, eller vad det nu är som man känner behöver vara färdigt. Och dessutom hinner man mentalt förbereda sig. Jag tror att även om man är förlossningsrädd, så gör de där nio månaderna något med en. Den sista tidens väntan är så olidlig, att jag tror att även förlossningsrädda tjejer längtar efter förlossningen tillslut.
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn tidigt i livet. Jag har längtat efter barn länge, även om det liksom inte funnits med i en verklig planering. För mig var det viktigt att göra färdigt min grundutbildning och jobba ett tag. Jag vill absolut inte bli försörjd av min kille, vilket hade varit aktuellt om jag inte haft ett fast jobb minst sex månader innan barnet föds. Det är 2016, och jag tycker att man som kvinna får ta ansvar för sin egen ekonomi. Vi kan aldrig överlåta barnafödandet på männen, men vi kan ordna upp det för oss själva och inte göra oss ekonomiskt beroende av våra män. DET är viktigt för jämställdheten, tycker jag.
Jag hade väl kanske tänkt att jag skulle göra färdigt barnmorskeutbildningen också innan jag blev gravid. Men samtidigt så trivdes jag så himla bra på mitt jobb som sjuksköterska och kände ingen hets över att påbörja barnmorskeutbildningen. Den kan jag ju göra när som helst, och den är bara en påbyggning med 1.5 år. Barnmorska är ett extremt bristyrke och kommer vara i många år framöver. Så det känns också tryggt. Det är en stor fördel med att jobba inom vården. Man vet att man alltid och överallt kan få jobb.
Jag kände mig absolut redo när jag fick veta att jag väntade barn. Jag har varit mentalt redo väldigt länge, jag visste att jag lever med rätt person och jag kände praktiskt att det absolut kändes möjligt. Vi bor i en tvåa, och det hade väl varit mest optimalt att bo större. Men det blir nästa projekt. En liten bebis behöver inget eget rum i början. Vi behövde kanske skaffa en bil, och det har vi gjort. Alla materiella ting som man måste skaffa när man väntar barn, det kände jag att vi har möjlighet att skaffa. I relationen mellan mig och Martin kändes det också bra. Det har verkligen varit en graviditet som varat under toppen av vår relation, och inget som var en nödlösning för att reparera något. Ekonomiskt var det också möjligt. Vi kommer förmodligen ha bättre ekonomi om tio år, men vi ville absolut inte vänta tio år med barn. Jag vet inte vad som menas med delad ekonomi, men vi delar såklart lika på alla gemensamma kostnader, så som hyra, el, mat, bensin, försäkringar, osv. Sen betalar vi givetvis våra egna räkningar själva, så som mobilräkning, gymkort, osv. Det kommer vi också fortsätta med när jag är föräldraledig. Det är precis det jag menar med att vi kvinnor måste ordna upp det för oss själva. Hade jag inte jobbat innan graviditeten, så hade jag fått lägsta nivån på sjukpenning från Försäkringskassan, vilket motsvarar cirka 6700 kronor före skatt (per månad). Det hade inte täckt de kostnader jag har varje månad på långa vägar. Då hade Martin varit tvungen att betala mer av våra gemensamma kostnader, och kanske till och med mina egna utgifter. Det känns ju helt vridet. Att Martin exempelvis skulle betala min mobilräkning. Så vill inte jag leva år 2016 med min kille. Och om man tänker det otänkbara; om vi skulle gå skilda vägar. Vad skulle hända med mig då? Jag skulle ju få flytta hem till mina föräldrar för att klara mig ekonomiskt. Sen kan man såklart göra annorlunda, att pappan är föräldraledig med barnet. Men det känns inte aktuellt under de sex första månaderna (minst), eftersom jag vill amma mitt barn.
Vi planerade inte den här graviditeten. Men det blev så himla bra ändå. Man har nio månader på sig att förbereda sig och fixa allt det där man vill ordna. Och nio månader på sig att komma till ro mentalt. För mig var det mer sjävklart än för Martin. Jag tror det är så i de allra flesta fall. Men även pappan har nio månader på sig att växa in i rollen. Och nu är vi såklart precis lika förväntansfulla, båda två.
Barnmorskeutbildningen har jag som lös plan att påbörja i augusti i år. Då hinner jag plugga nästan två av tre terminer under min föräldraledighet. Får jag studielön så slipper jag dessutom ta ut föräldradagar, så vi kan spara på dem. När vår älskling sen börjar förskolan så kan jag jobba under sommaren 2017, och sen göra färdigt sista terminen under hösten. Jag tycker det är en strålande plan! Ser jättemycket fram emot att plugga igen. Och nu har jag ju också egna erfarenheter av en graviditet (och snart förlossning), vilket jag tror kan underlätta under utbildningen.
Vilket år detta kommer bli. Snart blir vi föräldrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar